Tack!!
I detta inlägg har jag tänkt och tacka alla som stöttat mig och hela tiden funnits vid min sida både under min graviditet och nu efteråt och dom som fått mig att kämpa och bli den jag är idag.
Att veta att man ska ska bli ensamstående mamma är inte något jag tänkte på dom första veckorna jag bar på Milo. Men allt eftersom veckorna gick så kom en liten oro om att jag skulle ta hand om ett barn helt själv 24 timmar om dygnet och att hans pappa inte ville vara med. Jag är jätte barnkär och har alltid varit och kommer nog alltid vara. Har ställt upp att vara barnvakt då någon har frågat mig och jag har gjort det med ett leénde på läpparna. Men att jag skulle få en alldeles egen bäbis var kanske något jag alltid drömt om hela tiden men att det kanske skulle ta ett väldigt bra tag innan jag skulle få en egen liten familj. Och sen så står jag där med ett litet liv i magen, den känslan som man får då man ser att testet är positivt går inte att beskriva. Man blir både rädd och glad på samma gång. Jag var rädd för vad alla skulle tycka och vad dom skulle säga om mig. Visst blev det en massa snack och det var ju världens största samtalsämne hos vissa. Men jag försökte att inte bry mig om vad folk sa. Jag fortsatte att kämpa på och klättrade hela tiden uppåt. När det inte var så många veckor kvar hade jag fått så pass mycket stöd från min familj, alla mina vänner och alla goa tanter och gubbar att oron hade försvunnit helt över att jag skulle ta hand om min lilla son själv. Jag visste att alla skulle ställa upp för mig och finnas där om jag behövde något.
Jag är så otroligt glad och lycklig över att få ha er som mina familjemedlemmar och vänner!
Min familj! Alla mina underbara vänner! Folkan gänget! Och såklart Milo´ närmaste!
Och alla ni som snackat en massa skit och tycker illa om mig ska jag väl också kanske tacka, utan er hade jag kanske inte visat att jag behövt det stödet jag fått från alla underbara människor! Tack för att ni fick mig att kämpa till den person jag är idag.
