Dom har super roligt. Jag står bredvid och tittar på. Jag förstår inte skämten och inte det spel dom spelar. Om jag skulle försöka göra som dom gör skulle de titta förvånat på mig och undrar vad jag håller på med. Jag skrattar på fel ställen vid fel tillfällen. Vem kan jag vara med, jag som inte känner mig hemma någonstans? Finns det någon mer som är som jag? Som måste försöka vara någon annan bara för att bli accepterad och ibland hjälper inte ens det. Och när det gäller kärlek, hur kan det komma sig att de ord som är svårast inte är: Nej, inte intresserad utan istället frågan: Kan vi inte bara vara vänner, hur kan det komma sig? Att ett simpelt nej kan kännas så mycket lättare? Hur kan det komma sig? Att jag aldrig fått höra: Ja!



DU♥

 Kram Sara